Det där med oro

Sitter och ger min lilla tjej kvällsvällingen och inser att hon är ju inte så liten längre. Hon är rätt stor. Över nio månader gammal. Bara tre månader kvar tills hon fyller ett år. Men det är rätt skönt att vi lämnat det där hjälplösa stadiet bakom oss. Det där stadiet när man oroar sig för minsta lilla snuva, för hon är ju så liten.

Tänker på kollegan som fått en liten liten dotter, tänker på all oro dom måste känna. Funderar på om oron blir större när barnet är ändå mindre, när bebisen bestämmer sig för att komma ut en sisådär nio veckor tidigare än vad alla andra hade tänkt. Antagligen blir den det. Usch. Är ytterst tacksam över att mina små inte tyckt att världen utanför verkat tillräckligt intressant för att börja sin utresa tidigare än beräknat. Och hoppas att kollegan och hans familj hanterar sin oro på ett bra sätt, och får fint stöd. Alternativt att de inte alls är såna där människor som oroar sig en massa.

Jag är nog lite extrem på det planet, med oro alltså. Finns det minsta utrymme för lite oro är jag snabb att arbeta upp en. En tämligen värdelös egenskap måste jag säga. Jag skulle mycket hellre kunna sjunga (om det nu kan räknas till egenskaper), kan man byta egenskaper någonstans tror ni?