Jag har alldeles nyligen börjat läsa Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek. Efter att inte ha läst alls på flera år har jag ganska nyligen kommit igång med att läsa igen. Och nu slår det mig, när jag läser de första kapitlen i Anderssons bok: Vilken skillnad det är på böcker och böcker. Som om det vore något nytt liksom. Men jag påminns liksom om det.
Andersson kräver saker av mig, jag kan inte bara läsa hennes bok så där lite här och lite där. Fem minuter i soffan samtidigt som barnen minst en gång i minuten vill ha hjälp att leta legobitar, plocka fram yoghurt, ta på dockkläder eller bara finnas för att lyssna till att "en gång så ritade Linnea av min fot på dagis mamma". Jag klarade inte heller av att läsa den ikväll i soffan när barnen somnat. L hade bestämt sig för att fredagsmysa med filmen The Wolf of Wall Street. Inte riktigt min kopp te, så jag bestämde mig för att läsa istället. Men nej, se det gick inte. Det var en alldeles för brötig film för att jag skulle kunna fokusera på Ester och Hugo i boken.
Det kan handla om att jag är ovan vid att läsa sådana böcker, böcker som kräver något av mig, och därför krävs det nu lite extra, tills jag vant mig igen. Så kan det vara. Det vore ju bra, för det är inte alltid jag har så mycket mer tid att läsa än just de där korta stunderna i soffan, med inställningsplikt på sekunden om jag skulle behövas i min mammaroll.
Hur som helst - jag tycker om det jag läser. Jag tycker om att jag faktiskt går och funderar på formuleringar i boken efter att jag lagt undan den. Jag tycker om att det krävs saker av mig, för då får jag också (för det mesta) bra saker tillbaks.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar